EU:s befogenheter
EU:s befogenheter fastställs i EU-fördragen (artiklarna 2–6 i EUF-fördraget).
EU-fördaget ger också EU behörighet att fastställa och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och gradvis utforma en gemensam försvarspolitik.
Obs: På de flesta politikområden där EU kan handla har kommissionen rätt att lägga fram lagförslag. Men på vissa områden – t.ex. den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken – har kommissionen inte den befogenheten.
EU:s befogenheter kan delas in i tre kategorier:
- Exklusiv befogenhet (artikel 3 i EUF-fördraget) – bara EU kan handla.
- Delad befogenhet mellan EU och medlemsländerna (artikel 4 i EUF-fördraget) – medlemsländerna kan agera bara om EU väljer att inte göra det.
- Befogenhet att stödja, samordna eller komplettera medlemsländernas åtgärder (artikel 6 i EUF-fördraget) – på dessa områden kan EU inte anta bindande rättsakter som kräver att medlemsländerna anpassar sina lagar och föreskrifter.
”Delad befogenhet” innebär att både EU och medlemsländerna kan anta bindande rättsakter på området i fråga.
Men medlemsländerna kan bara göra det om EU inte utövar sin befogenhet.
Nej. EU:s rättsligt bindande akter på dessa områden får inte kräva att medlemsländerna ändrar sina lagar eller föreskrifter.
EU-kommissionens befogenhet att föreslå en EU-rättsakt
EU-rättsakter är lagstiftningsakter eller icke-lagstiftningsakter som antas av EU-institutionerna.
EU-institutionerna kan anta fem typer av rättsakter.
Rättsligt bindande akter
- Förordningar
- Direktiv
- Beslut
Inte bindande akter
- Rekommendationer
- Yttranden
Läs mer i artikel 288 i EUF-fördraget.
Kommissionen föreslår bara en EU-rättsakt. För att det ska bli gällande lag måste de lagstiftande institutionerna anta kommissionens förslag. För det mesta stiftar Europaparlamentet och rådet lagarna tillsammans, men i vissa fall är det bara den ena institutionen.
Ett medborgarinitiativ uppmanar kommissionen att föreslå en rättsakt. Om kommissionen bestämmer sig för att lägga fram ett förslag måste det antas av lagstiftarna innan det kan bli en gällande lag.
Nej. Ett av EU:s politikområden är den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, men här har kommissionen inte befogenhet att föreslå lagar.
- När en EU-rättsakt ska antas genom ett lagstiftningsförfarande (det ordinarie eller särskilda), om det inte står något annat i fördragen
OCH
- i alla de fall där fördragen tydligt anger att det är kommissionen som ansvarar för att föreslå en rättsakt.
Det är det vanliga beslutsförfarandet som gäller för de flesta av EU:s politikområden.
Det kallas också för medbeslutande eftersom Europaparlamentet och rådet gemensamt antar förordningar, direktiv och beslut (se artikel 294 i EUF-fördraget). I det här fallet kan varken Europaparlamentet eller rådet anta rättsakten på egen hand.
Det är alltid kommissionen som föreslår lagarna för Europaparlamentet och rådet.
Det särskilda lagstiftningsförfarandet gäller i vissa fall som uttryckligen nämns i fördraget. Det innebär att en förordning, ett direktiv eller ett beslut antas av Europaparlamentet med medverkan av rådet, eller av rådet med medverkan av Europaparlamentet (artikel 289.2 i EUF-fördraget).
Förfarandet kan se olika ut beroende på vilken fråga det gäller.
Det är alltid kommissionen som föreslår lagarna för lagstiftaren (Europaparlamentet eller rådet), om inte fördragen säger något annat.
Ja. Hur det går till beskrivs i fördragen och kan variera från fall till fall.
Sådana rättsakter antas på grundval av ett kommissionsförslag bara om det anges i fördragen.
